Möte - detta djävulens påfund | Karriärsfolk - detta djävulens folk
Jävligt bra. Möten förstör ens arbetssituation totalt. Som om inte arbetet är helt sanslöst jobbigt ändå.
Karriärsfolk föreslår ofta ett möte på arbetsplatsen. Detta för att de gärna vill konversera och umgås på kontoret eftersom de gör allt arbete som bara kräver dem själva efter arbetstid, PÅ SIN FRITID! I alla fall så är grundtanken med ett möte för dessa personer att man ska diskutera och lösa ett problem.
Detta är vad som händer:
Karriärsmänniskan hittar ett problem som inte finns och vill ta ett möte om detta för att denne ska kunna säga till folk som ringer och söker karriärsmänniskan att de är i möte och får ringa tillbaka. De vill även kunna säga "vilken dag, möten hela eftermiddagen lång" när de sitter med en bögig kuksvans (cocktail) på någon stekig hotellbar på kvällen efter att de arbetat övertid i fyra timmar.
På mötet diskuteras det icke existerande problemet med svengelska ord som inte betyder någonting. Mötet drar ut på tiden och tillslut fattas ett beslut att åtgärda det icke existerande problemet. Karriärsmänniskan delegerar ut olika uppgifter som ska lösa "problemet". Självklart tar denne så lite i sina egna händer som möjligt men framstår ändå som drivande i projektet att lösa det påhittade problemet.
För en vanlig karl som mig resulterar detta i att jag hamnar en timme efter med mitt dagliga jobb och får en drös nytt jobb att göra som sedan karriärsmänniskan tar cred för
Karriärsmänniskan känns igen med ett seriöst leende och en hållning som borde vara olaglig en måndagsmorgon klockan halv åtta. De har gärna en take-away-kaffe i handen och talar i bluetooth. Man kan även höra dem komma då de, oavsett kön, ger ifrån sig ett klackande ljud när de går. De har en skrämmande utstrålning som gör att de ser yngre ut än vad de egentligen är, men ändå inte!
De är helt enkelt totalt jävla odugliga!
Tom A. Hawk
Kattsnack
Jag slår mig ned i ett säte och påbörjar min c:a 15 minuter långa färd till det nödvändiga ontet, arbetet.
Nuförtiden är ju tunnelbanevagnarna ganska stora. Vill inte göra bort mig och ens spekulera i hur många som får plats i en vagn men nog är det ganska många iaf. Under mornarna är det inte alls vanligt med mobilpratande resenärer, de flesta är fortfarande psykiskt sett kvar i bingen och sitter närmast och halvsussar fortfarande.
Men, det finns ju undantag.
Som jag nämde tidigare, jag slog mig ner på ett säte...
Bredvid mig hade en dam i 45-årsåldern just tagit fram sin mobil och ringt ett samtal.
Mobilkonversationen tog fart, här följer en promille av de meningar som sades:
- "Ja, du vet Smulan, det är den tuffaste katt jag sett"
- "Tusse har precis lärt sig uträtta sina behov i lådan"
- " Som jag alltid har sagt, Pantera ska egentligen vara en utekatt"
- "Nuförtiden vill inte Molly gå i koppel längre"
- "Sist jag kliade Missan så fräste hon åt mig. Har du förresten tänkt på hur aggressiv hon blivit?"
- "Vi döpte ju Pantera eftersom hans farfar, Metallica. Som ju också är döpt efter ett rockband."
- "Sa jag förresten att Smulan är den tuffaste katt jag sett?"
Ja, ni hajar att jag råkat sätta mig bredvid ett maniskt kattfreak som - om möjligt - samtalade med en än mer manisk kattidiotmänniska. Inget ont om de små katterna, men denna 45-årige dam var bara för mycket.
Jag satt och vred mig i plågor för att jag tvingades lyssna på skiten. Folket runt omkring hade narturligtvis också uppmärksammat detta kattfreak och de kunde se hur jag torterades.
Vän av ordning borde kanske tycka att jag antingen skulle bett kattkärringen att sluta prata i mobilen sådär på morgonkvisten alt. bytt plats.
Men så jobbar inte riktigt S-Å Gen.
Hur som haver, vid Rådmansgatan befriades jag äntligen från denna terror då jag klev av vagnen, helt yr av allt kattsnack.
Man kan bara undra hur jävla långe som kattkärringens samtal varade, och hur länge samtalsmottagaren höll sig vid liv.
Ty denna kattkärring var helt sanslös!
Med omtanke:
//S-Å Gen
Pank
Ta mig fan helt jävla odugligt!
Tom A. Hawk
Small-talk
Det är såklart givet att man i princip hatar vissa kollegor. Men man kan såklart inte visa det. Det jag hatar mest är att man måste ha ett sånt trevligt litet small-talk om väder och vind och annat tjaffs kring kaffemaskinen. Vår kaffemaskin maler dessutom javabönorna ohyggligt långsamt. Det värsta är att jag anar att de mest enerverande personerna som ska inleda ett "trevligt" samtal med en faktiskt är seriösa. De vill verkligen veta om jag hade det bra i helgen. Vad är det för fel på folk!? Vi har inget gemensamt, vi arbetar endast ihop. Det enda jag skulle kunna tänka mig att prata om med en sådan typ av kollega är hur jobbigt och tråkigt det är att arbeta. Men det är självfallet tabu.
Ta mig fan helt jävla odugligt!
Tom A. Hawk
Köer
Jag undrar hur stor del av ens liv man ägnar åt att stå i kö. Ta t.ex. en finlandskryssning:
- Man står i kö till leg. kontrollen.
- Man står i kö till biljettkontrollen.
- Man står i kö till påstigningen av båthelvetet.
- Man står i kö in till tax-freen för att alla ska ha sina jävla longdrinks det första dom gör på båten.
- Man står i kö till kassan på tax-freen.
- Man står i kö in till buffén.
- Man står i kö till själva buffén.
- Man står i kö till baren.
- Man står i kö till muggen.
- Man står i kö till landgången.
- Och med största sannolikhet så hamnar man givetvis i bilkö på vägen hem.
Ta mig fan helt jävla odugligt!
Tom A. Hawk
Fel håll, varje gång
Jag arbetar på en ö.
Den enda vägen dit går via en bro.
På denna bro pågår ett vägarbete. På morgonen är totalt 3 körfält öppna. 2 av dessa leder ut från ön. Jag får således trängas i det enda pyttelilla körfältet in till ön.
När jag åker hemåt mot fattigdom och elände framåt eftermiddagen så är även då, 3 körfält öppna.
Men då har den underbara förvandlingen skett, då helt plötsligt leder 2 körfält in till ön, medan 1 (ETT) körfält leder ut från ön.
Jag drar således nitlotten varje dag, två gånger!
Allt detta för att fetlagda direktörer och deras snorungar till brats ska få sitta å tuffa i sin nya rolls royce utan att trängas.
ODUGLIGT!
Vänligen
S-Å Gen
